1a § Poesins visa visar sig vis vis-à-vis visornas poesi.

1b § Cum catapultae proscriptae erunt tum soli proscript catapultas habebunt.

2a § Konsumentköplagen är en i huvudsak icke-tråkig bok.

2b § Den gäller beskrivningar av kapitalistisk hysteri och rädsla.

2c § Nämnda beskrivningar gäller handlingar av varor, från köpare till säljare, deras rättigheter och plikter.

2d § Konsumentköplagen av svenska poeten Ida Börjel är en språkmaterialistisk text – en långdikt skriven som lagparagrafer (ljóðabálkur skriven som lagabálkur, på isländska) om förhållandet mellan köpare och säljare, samt "den/det tredje", och deras förhållande till reglerna som gäller deras förhållande.

Läsaren: Jag tror dom är kanske litet känsliga för begreppet "språkmaterialistiskt" i Sverige, eftersom det har (tror jag) mest varit använt av anti-OEI brigadan, men jag tycker det är wunderschön, det är allt jag vill själv vara. Hurra!

Diktaren: En/ett tredje är en icke-person som varken kvalificerar sig som köpare eller säljare eller spekulant. En/ett tredje är i princip något som bara står och tittar på.

3 § Poesin rimmar inte. Poesin har inte så mycket alliteration. Och för det mesta tror jag den är slumpartad. Alliterationen, menar jag, inte poesin. Poesin har däremot ganska mycket enjambement ibland. Men den är kanske också slumpartad. Man får ju fråga diktaren, om man intresserar sig i sånt. Det finns inget lag emot.

Läsaren: Jag frågade, diktaren såg på mig som om jag var en idiot.

4a § En diktare ska ta kommando. En läsare ska visa sig intresserad och hjälpsam utan att verka påträngande. Artig, hjälpsam, konstruktiv kritik. Inte tränga sig på. Inte kasta sig över diktaren med dålig andedräkt, nitisk uppsyn, kritisera småsaker (det finns inga småsaker i poesi).

4b § Det är upp till poesin vem som ska få prata och om vad.

4c § En poesi är något som ska fungera. Poesin är något som diktare och läsare har fått till skänks, som från ovan. I poesin ingår dikten som någonting verkligt. Diktaren och köparen ger och ger och får och får. Varans magnetism dem emellan.

5a § Läsaren ska ta god tid på sig vid läsningen och inte slarva. Antingen läser läsaren poesin eller så läser han den inte.

5b § Diktaren ska ta god tid på sig vid skrivningen och inte slarva. Diktaren skriver poesin men inte till vilket pris som helst.

5c § En diktare kan hänga upp bilder på slarvare.

5d § En diktare måste lära sig läsa sina läsare.

5d § En diktare ska lära sig läsarna utantill.

6a § Konsumentköplagen beskriver någonslags supernervositet som genomsyrar verkligheten i ett system där det enasta du kan lita på är att alla ljuger.

6b § All marknadens kommunikation med köparen är förljugen. Målet med reklamer, (om jag får ta ett besläktat exempel) är inte att berätta någonslags sanning för dig eller andra, i någon ärlig förståelse av det ordet, men att få dig att göra någonting du (kanske? förmodligen?) inte skulle göra annars. Marknaden vill locka dig in och få dig att handla och den bryr sig inte riktigt om vad du handlar, men säljer helt enkelt det som är lättast att sälja (yta, strunt, billiga förpackningar) samt idéen om lyx, att ditt liv kommer att förbättras av en välklädd lädersoffa.

7a § Risken för poesin blir läsarens när poesin har varit läsen. 

7b § Poesin är fullständigt beroende av att någon kommer och gör någonting.

7c § Någonting händer med läsaren om någon kommer och gör någonting.

7d § Någonting föds på nytt i läsaren.

8a § Köparen ska fyllas av åtrå, bygd på en maktlöshetskänsla som övertar köparen om han inte får äga det som han har fått tro han behöver för att bli lycklig.

8b § Marknaden ska ständigt visa köparen hur olycklig han är, hur han ska vara irriterad på sitt gamla menstruationsskydd och hur hans kläder har blivit urblekta av gamla tvättmedel. Ingen åtrår att gå omkring i bleka kläder.

9a § Diktaren vet att läsaren vet att poesin är befintlig men dess betydelse oviss.

9b § Läsaren vet att diktaren håller poesin för betydelsebärande.

Diktaren: Varan är avlämnad när den är i köparens ägo. Sker det över kassa, se om möjligt till att bägge parter samtidigt och med öppna sinnen håller i varan innan dess att säljaren släpper taget, minimera det tidsförlopp då vara svävar i luften, på väg bort från sin säljare, på väg fram till sin köpare, för att undvika den problematik som uppstår när varan går sönder, glider mellan fingrarna, flyr eller på annat sätt går om intet efter det att säljaren släppt, innan dess att köparen fångat.

Läsaren: Hur orkar man leva i ett samhälle där allt måste sättas i regler? är det här något speciellt svenskt? Finns det social-demokrati utan milljoner av regler? är Konsumentköplagen en representant för någonting som verkligen finns? En oro, kanske? En rädsla – jag känner igen rädslan. Den är också i mig! är det otänkbart att vi lär oss lita på varandra? Till och med poesin säljs på samma sätt som andra varor, även om den inte är värd någonting i schaber och kunde kanske lika bra ges bort som säljas. Vems fel är det? är vi alla lika maktlösa? Kan jag göra något åt det här? Får jag erat lov att stjäla era poesiböcker och förskingra eran poesi?

Diktaren: Du frågade aldrig om lov att förskingra min poesi.

Läsaren: Förlåt.

10a § Poesiboken kan känna stark otrygghet och avsaknad av behörighet som svävade den runt efter sökt men saknad punkt för fäste. Poesiboken kan känna sig glömd, levande begravd i asken. Har läsaren flera poesiböcker kan han placera dom tätt intill varann på led eller i klunga för att skapa en gemenskap.

10b § Hur vet en poesibok om det som gäller för somliga också gäller för den? Hur, om också den kategoriseras som en där åldrandet får mervärdet att öka?

Läsaren: Vad avses som dröjsmål?

Diktaren: Tiden mellan slagets träff och smärtimpulsen.

11a § Konsumentköplagens ram placerar läsaren utanför den mer traditionella poetiska eller lyriska världen – vars roll är oftast att få en eufemism att bita i rumpan på den nästa, eller att yngla av sig självsagda sanningar och bevisa med metafora det som inte blir sant med andra metoder.

11b § Poesin står för ordningen och tidlösheten. Poesin hänger i sina egna begreppsknippen. Ibland föds en dikt först genom pladder, tal är alltså en slags tanke och som sådan en handling.

12 § Poesin är själv en bedräglig natur. Poesin tycks å ena sidan finna sig i vemhelst i vars händer den hamnar, å den andra, genast den är läst, förändras till sin karaktär.

13 § Poesin är felaktig om den

1 skevar,

2 är så bristfällig att dess användning medför fara för liv och hälsa.

Första och andra stycket gäller inte om diktaren visar att hon varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Läsaren: Vad är form?

Diktaren: Form är det där man kan sticka in sin hand. Något mot vilket människohanden kan passa. Någon man kan ana. Bakfickans utbuktning, den lätta viskningen om en kroppstempererad plånbok.

Läsaren: Skulle du själv kalla det här "språkmaterialism"?

Diktaren: Läsaren har ibland lite svårt med orden, samt diktaren. Jag själv är läraktig och stabil. Man har en gång talat om mig som ett kraftpaket. Sen en sak, fast det kanske inte hör hit, så skulle det vara roligt att ha ID-märkta dikter, dikter som är knutna till verksamheten, så att poesin blir en del av den egna läsaren och inte, som det nu kan upplevas, vara någonting som står över verksamheten, så att verksamheten bara är en sekundär företeelse i förhållande till poesin och egentligen inte spelar någon roll utan poesin och egentligen bara får sitt existensberättigande i förhållande till poesin, liksom att diktare och det som en diktare diktar inte skulle spela någon roll utan hade kunnat bytas ut till maskin, till en siffra, liksom en läsare hade kunnat bytas mot siffra.

Läsaren: Får jag kalla det "språkmaterialism"?

Diktaren: Läsnos! Du tror att det synliga befinner sig på håll, att du kan sträcka ut din arm i avståndet, men handen och fingrarna och fingrarnas veck och ringar sträcks ut i ditt synfält, de silas in i din hjärna och blir till där i trängseln med annat. Mina ord blir till där, det är där de ger sig till känna.

Läsaren: Du iscensätter en dialog mellan Köparen och Säljaren, en relation som spiller över på alla former av relationer. Kan ett ämne bli mer aktuellt? Din text sätter myror i huvudet på mig.

Diktaren: Jag personligen är inte särskilt mottaglig för smicker. Jag tvekar på skämt, på sarkasm, på någon strax bakom mig till vem komplimangen antagligen var riktad.

Läsaren: Att texten utgör en helhet är en stor förtjänst. Att ställas inför ett genomgående koncept tilltalar mig. Det är inte en diktsamling så mycket som en diktbok. Kan också läsas som kortprosa. Epitetet lyrik i titeln kommer säkerligen att sticka samvetsgranna litteraturvetenskapare i ögat eftersom det inte handlar om lyriska dikter i vedertagen mening.

Diktaren: Överenskommelsens slogan manifesterar sig enkelt så att jag med min utstrålning ger sken av att personligen engagera mig i varje läsning och att den aktuella läsaren – aktuella sättet att läsa på – är den rätta.

Läsaren: Får jag alltså kalla det "språkmaterialism"?

Diktaren: Nästa fråga!

Läsaren: Lagtext är ju en språktyp omsorgsfullt utmejslad för att vara så objektiv och klar som det bara går. Lagen står där som en saltstod med sina paragrafer. Låtsas intill döden självklar, trots olika intressenters försök att böja den till egen fördel. Du undersöker saltstoden och finner att den inte är död. Man kan trycka på den med fingrarna och känna mjukt igenom.

Diktaren: I läsarens inre ligger inälvorna mjuka. Men läsaren har hårdnat av förhandlingssituationerna, genvägarna och klausulerna. Läsaren har inte långt kvar. Det måste finnas en poesi för det här.

14 § Det må vara hård poesi, men det är ändå bra poesi.

Bilaga 1 § Texten använder sig av språk från själva boken, samt recensioner av Aase Berg, Amelie Björckoch Kristian Carlson.