Almanacka är liv som blivit litteratur. Bra, Krist. Flensmarck. Bra att du såg det. Bra att du inte lät det passera, när du noterade att det stod "1985 SVART ÅR mitt eget fel" på en almanacka som din döda farmor lämnat kvar. Bra att du inte försökte göra om texten mer, att du lät den vara en lista av dagar där ibland ett enda ord, som "ont" eller "ryggen" eller "förlamad" eller "käften" eller "avf." kan upprepas åtta-tio dagar i sträck. Almanacka skriver i den komprimerade realtid en almanacka erbjuder fram hur det kan vara när man är gammal och överlever sin livspartner, sina vänner, gamla flirter och älskare. Hur det kroppsliga i livet kan ge ramar åt vardagen likt de rutor almanackan ger varje dagsnotering. Vad låter sig göras med en sjuk kropp och vad låter sig skrivas fram i en almanackas rutor? Handlingsfriheten må kraftigt begränsad men livet pågår lika mycket i en sjuk kropp, och rutorna kan bli förutsättningen till en vidsträckt poesi.
Att leva utan att kunna ta någonting för givet längre, som att äta, umgås, tvätta sig, gå, sova, bajsa. Att leva trots cancerbesked efter cancerbesked. Man är förgiftad av att ha ätit så mycket mediciner, men man lever och kan skriva "En vår till!" Sitta i solen på balkongen utan kappa, älska sin son till vanvett, hata porslinsmålning (men ändå gå dit ibland). Skriva "fy fan" och "djävla trappor" i sin kalender. Skriva på en novell, sitta på ett tämligen fult varuhus och dricka kaffe. Ha Kul i juli och vara ENSAM.
Jag går upp i Almanacka, Almanacka går upp i mig. Bokens långa lista av dagar rinner in och pulserar i mig när jag läser och den färgar min blick när jag åker spårvagn eller går till affären och handlar. Den blir omöjligt att inte tänka på den gamla kvinnan i boken, Ella, som om hon är en av de människor jag ser varje dag på bussar och vinterhala trottoarer. Någon jag hamnar bakom i det trånga närköpet då hon kämpar med att lyfta ner ett kilo socker från hyllan och lägga det i korgen på sin rullator. Jag ser hennes ansikte skymta bakom blanka svarta köksrutor. Plötsligt är hon nära, jag är nära henne och jag vill inte skynda förbi.
"Nej". Kan beskriva en hel dag. "Buh 71" är en födelsedag, men det är också "Roligt att fylla 80 år". Några månader innan Ella dör skriver hon en kontaktannons i almanackan "kanske kunde vi trösta varandra, vänskap är allt som skulle betyda mycket för närvarande". Två veckor före sin död färgar hon håret.
Den 25 juli 1997:
Fågelsång. Kunde inte gripa m. höger hand
Och inte samman-
fatta meningar. 2 tim
När jag skriver det här råkar det vara Ellas namnsdag. Nittonde februari. "På tidens vingar flyger sorgen bort" är veckans citat i min almanacka, Bayer Interplano 2009.
* * *
Boken har ett efterord i form av ett samtal mellan Kristofer Flensmarck och Karl Larsson, som tillsammans med Malin Emdin formgivit bokomslaget. Författaren svarar på frågor som kan ha dykt upp hos läsaren, han berättar hur han tänkte när han gjorde sin farmors almanackor till dikt, hur han gick till väga och varför. Formgivaren ställer frågorna men svarar också på ungefär samma frågor rörande sitt och Emdins arbete. Det intellektuella och välformulerade språket i efterordet blir en skarp kontrast till almanacksanteckningarna. "Hur gick det till när du identifierade ett allmänt litterärt och poetiskt värde i detta mycket kontextspecifika material?" låter det till exempel. Flensmarck menar att formgivningen hjälpt till att placera honom som författare i boken. Lite paradoxalt kan det tyckas, att jag måste läsa efterordet för att få syn på och kanske förstå omslaget. Bokomslaget utgör ju mitt första möte med boken, men det är alltså inte förrän jag läser efterordet som det blir riktigt synligt för mig. När jag då börjar tänka på framsidan mer aktivt och tolkande utifrån det Larsson säger i efterordet, "vi ville att alla viktiga beståndsdelar i konstruktionen av boken skulle vara synliga på dess utsida", så ser jag att den vita cirkeln i den svarta rektangeln med texten ALMANACKA också fungerar som en strålkastare, eller ett hål som kastar ljus ner på författarens namn: KRISTOFER FLENSMARK. Under författarens namn står datumet då bokens släpptes, 2009.01.15. Texten på baksidan är resultatet av en workshop formgivarna höll med författaren, där de bland annat lät honom fylla i ett almanacksblad från sin egen vardag.
Larsson säger i efterordet att Flensmarcks öppenhet gällande sin arbetsprocess gav dem som formgivare och kommentatorer en mer aktiv roll än vad som är vanligt i skapandet av en bok. "Det fanns en vilja att lyfta fram själva bokproduktionen, bokblivandet i arbetet. För oss har denna öppenhet från din sida gjort det möjligt att låta formen ställa frågor om innehållet på ett sätt som i viss mån sätter dikotomin form – innehåll ur spel." Denna diskussion är intressant och på omslaget återanvänds alltså bokkonstruktionens beståndsdelar, och synliggör både bokblivandet och författaren som sådan. Formgivarna vill sammanfoga form med innehåll, och delvis tycker jag att de lyckas bra, men det innehåll som utgörs av Ellas anteckningar, hennes liv, det som Larsson kallar för "en existentiell bärkraft" – kan i alla fall inte jag se där.
En klok läsare som också tycker om och intresserar sig för Almanacka påpekade att dess efterord har en dubbel funktion: det både ger författaren chansen att framhålla sig själv som just sådan, men egentligen bara för att påpeka sin beredvillighet att lämna plats. Författaren säger att han eftersträvat ett demokratiskt förhållningssätt gentemot texterna, och jag håller med om att det är mer demokratiskt att ge någon utrymme att höras än det är att tala för henne. Direkt demokrati framför representativ, om man så vill. ändå är det något med det där belysandet av författaren, strålkastaren på hans namn, att med både omslag och efterordet visa upp honom. Visa upp att han valt att hålla sig dold? Behöver det kanske betonas att det är Flensmarck som är författaren till boken, fast han inte skrivit texterna? Eller är det så, att det är lika bra att inte hymla med att så länge det finns en författare så behåller denne alltid sin plats som lite upphöjd, oavsett varje intention att lämna över sin roll som överordnad till läsaren eller till en död farmors anteckningar?
Jag har lite svårt att avgöra vilka anspråk Flensmarck egentligen lägger i rollen som demokratisk författare, han skriver: "Från början var det farmors text, sedan min och nu har projektet vuxit till att engagera fler personer." Han forsätter med att poängtera att sedan boken getts ut kommer den hela tiden infogas i nya sammanhang, att det är en fortlöpande process. Han säger också att det inneburit en positiv brytpunkt för honom som författare att våga släppa in andra människor i sin text. "Det handlar inte längre om den ensamma poeten." Han säger allt detta, men trycker samtidigt på att det är just han som är författaren, han som är poeten. Och innebär det i så fall inte en motsägelse, att både bära anspråk på att vara bokens författarsubjekt och samtidigt säga sig vara demokratisk gentemot texten? Oavsett hur, så blir jag inte riktigt av med bismaken av något motsägelsefullt när han säger både "min uppgift som poet blev att låna ut min röst" och att "jag är intresserad av att lyssna till den här annorlunda rösten". Samtidigt kan man ju närma sig frågan diktens auktoritet från helt andra håll, till exempel genom att fråga sig om det inte snarare är kommentaren, och inte dikten själv som legitimerar dess auktoritet – och då bland annat min egen kommentar i form av den här texten, såväl som efterordets kommentar till dikten
* * *
När Flensmarck i efterordet talar om en "röst" så får det mig också att reagera på ett rent bokstavligt sätt, nämligen genom att upptäcka att jag inte hört någon direkt röst under läsningen. Där finns en stil, men ingen röst. Kan man säga så? En ton men ingen röst. I alla fall tycks det tydligt att dessa ordknappa anteckningar är skrivna i tystnad, men det är inte samma sorts tystnad hela tiden. Kanske handlar det om den sortens tystnad som finns inom en. När jag läser ser jag snarare en handstil och den har liksom ersatt rösten, och hanstilen är Ellas. Handstilen darrar lite ibland, där innanför almanacksbladens rut- och linjesystem. Jag noterar vilka stora effekter understrykningar och förkortningar får på texten, på de enklaste ord. Flensmarck skriver i efterordet att han, när han fann sin farmors almanackor, "antog en poetisk läsart". Jag har hört en definition av lyrik som säger att det enda sättet att genrebestämma att det är en dikt man läser är om den är radbruten, om man så radbryter en encyklopedi. Jag kommer att tänka på detta när jag ser hur det snålt tilltagna skrivutrymmet i almanackan skapar fantastiska radbrytningar:
Nerven ligger
i en benkanal
som slingar
sig i skallen.
Vilken betoning det ger följande notering:
jag
var
med
Vilken rörelse och takt radbrytningen skapar, en takt som gör det lätt att läsa, oavsett hur tung vardagen ibland är för huvudpersonen. Texten rinner ner för sidorna, och när Ella de sista åren skriver parallellt i flera olika kalendrar delar sig texten i ett mer splittrat strilande. Den strikta almanacksformen skapar också rörelse på andra sätt, när radbrytningen jobbar tillsammans med ord i versaler och understrykningar:
Här kan
jag inte
sitta eller
ligga längre
Det blir
trist
NäRKÖP
Dödstrött
Eller som på ett ställe där orden darrar och klöser och moltyst dovar:
Rut körde
hem mig
Jag skulle
kunna skrika
rakt ut i
vånda
är livet slut
Hur skall jag
kunna säga
adjö till
TOR.
* * *
Almanacka är ingen bok om sorg, i alla fall inte om författarens sorg på det sättet Roubaud skriver runt en näravarande frånvaro i Någonting svart. En annan bok jag kommer att tänka på är Duras sista, Det är allt, och kanske är den större grad besläktad med Almanacka än vad Någonting svart är. ändå är det denna bok jag plockar upp när jag läst klart Almanacka. Jonas (J) Magnussons berättar i efterordet att Roubaud före sin egen bok om hustruns död först publicerade hennes dagböcker från de sista fyra åren av hennes liv. Jag tänker att Roubaud vet, precis som Flensmarck, att han "kan inte skriva sannare om dig än vad du själv har gjort." I dikten "Dialog" skriver Roubaud:
"En dikt inordnar sig alltid under betingelserna för en virtuell
dialog
Hypotesen om ett möte hypotesen om ett svar hypotesen
om någon"
Och lite längre ner i samma dikt:
"Denna dikt är riktad till dig och kommer inte att möta
någonting"
Från början var nog inte Ellas almanacksanteckningar riktade till någon annan än henne själv, och Flensmarcks poetiska bearbetning av texterna är inte heller i första hand sorgedikter riktade tillbaka till henne. Vad Flensmarck har gjort, och gjort mycket bra, är att inordna texterna under betingelserna för dialog.
