Alice B. Toklas kokebok Alice B. Toklas
Nils Olsson
|
|
EN KOKBOK SKA ANVÄNDAS
|
|
|
Gertrude Stein var kinkig med maten. 1934 ställdes hon inför möjligheten att under ståndsmässiga och komfortabla former för en tid få återse sitt ursprungliga hemland USA. Hon tvekade. Tio år tidigare hade hon skrämts av tanken att framträda inför publik, men denna gång var det ovissheten om "hva for slags mat hun ville få der" som gjorde henne tveksam. Efter trettiofem år i fransk exil hade Stein inte bara kommit att anamma den franska matkulturen; dessutom hade USA blivit till något annat än det land hon en gång lämnade för en halv livstid sedan. Där man i Frankrike värnar om traditionen symboliserar landet i väster nya kulinariska tekniker och sedvänjor. Frysboxar och konserver framstår, i Alice B Toklas beskrivning, som aparta och närmast vulgära, och "man kunne si det samme om franskmenn som ble sagt om deres Bourbon-konger: de lærer intet, de glemmer intet".
Alice B. Toklas kokebok (1954) ingår i det kluster av verk som utgör Stein/Toklas självbiografiska praktik. Gränserna för dessa biografiska skrifter är svåra att dra – de går tvärs igenom genrer, författarnamn och enskilda texter. När Stein 1933 publicerade sin självbiografi var det i namn av Alice, och när Alice tjugo år senare publicerade sin första memoarbok var det i namn av en specifik genre: kokboken. Lika mycket som Alice B. Toklas kokebok beskriver parets gemensamma kronologi, via en fascinerande narrativisering av recept, gastronomisk know-how och kulinarisk etnologi, lika mycket är det en berättelse om Toklas utveckling från matlagningsnovis till förslagen köksmästare i det Steinska hemmet: från det tidiga 1900-talets Paris via 1930-talets USA till ockupationens Bugey.
Kokboksgenren har i allt högre grad kommit att att bli en aspekt av det som i bättre bemedlade världsdelar brukar gå under rubriken "livsstil". Mat tycks numera i första hand handla om varumärken, köksrenoveringar och möjligheten att konsumera sig till normerad livskvalitet eller generisk identitet. Trender ersätter varandra i hög takt och medellivslängden hos kokböcker blir allt kortare. Det hör alltså inte till vanligheterna att man – som norska Grapefrukt forlag – väljer att översätta femtio år gamla kokböcker. Trots (eller kanske på grund av) gastronomiboomens paradoxalt nog alienerande effekt har nutritionslära, nya matlagnings- och jordbrukstekniker, för att inte tala om globalisering, förändrat vår syn på vad vi bör stoppa i oss, hur vi bör tillreda det och hur vi ska förhålla oss till kulinariska traditioner (nationella och internationella). Alice B. Toklas kokebok tål emellertid att läsas än idag; inte minst av den som önskar få en praktisk snabbkurs i traditionell fransk kokkonst. Visst skulle många av recepten vinna på att mängden smör reducerades, och visst skulle man kunna behandla många av råvarorna betydlligt mildare utan att äventyra resultatet, men få av de recept Toklas delar med sig känns obsoleta. Till stor del beror detta på att enkla råvaror av hög kvalitet står i centrum. Långkoken är många, och tidsåtgången i många fall större än vad vi idag helst ser, men inte desto mindre finns här rustika och användbara recept på till exempel kyckling och fisk som torde kunna ge inspiration till den som tröttnat på slentrianmässiga tillagningsmeteoder (eller den som fruktar för sitt förstånd om någon skulle säga "GI" en jävla gång till).
*
Ett av Toklas huvudgrepp i denna kokbok, som alltså är lika mycket en självbiografisk berättelse, är att etablera skillnader och kontrastera matkulturer. Först och främst gäller detta skillnaden mellan fransk och amerikansk matlagning. Det franska köket beskrivs av någon som emigrerat österut över Atlanten och som gradvis introduceras i europeiska sedvänjor. När paret Stein/Toklas i mitten av 1930-talet återvänder till USA är situationen som sagt den omvända. Stein kan inte bestämma sig om hon vill resa eftersom hon är osäker på vilken mat de kommer att erbjudas. Vad Stein i själva verket uppvisar är i grunden förvisso inget annat än snobbism, koketteri och ett rejält mått bekväm kräsenhet. Men detta hänger samman med i egenskap av vad som paret reser västerut: Steins förtjusande högdragenhet är högst medveten och är något som den som alltför sent i livet rönt uppskattning (som litterärt geni) kan kosta på sig.
Stein var under större delen av sitt verksamma författarliv den ständigt refuserade och ofta förlöjligade. Detta ändrades i och med publiceringen av Alice B Toklas Självbiografi, som snabbt blev en succé i det gamla hemlandet. Den kulinariska skildringen i Alice B. Toklas kokebok av parets resa till USA ¬– det vill säga den föredragsturné som följde på framgången med sjävbiografin och som definitivt definierade Stein (och därmed Toklas) som celebriteter – fångar koncist vilken dignitet man tillmätte dem. Steins dubier inför den amerikanska kokkonsten är ett sätt att med en viss självironi understryka detta faktum. 1937 publicerar Stein en uppföljare till självbiografin, Everybody's Autobiography, som till stor del handlar om föreläsningsturnén i USA, om kändisskapet och om det självbiografiska som skrivmodus. Knappt tjugo år senare rekapitulerar Toklas samma resa, och det på ett smått genialt sätt. Via lakoniska underdrifter och lapidariska ironier hyllar hon det mångskiftande Amerikas olika råvaror, korsbefruktade mattraditioner och ojämförliga överflöd. Den överdådiga rockstjärnebehandling som möter dem i Amerika beskrivs som vore den självklar, och härmed understryks inte bara Steins status som (självutnämnt) geni, utan också Toklas avgörande funktion för det œuvre som bär Steins namn. Genialitet smittar måhända inte, men geniet "Gertrude Stein" var en komplex storhet.
*
Att Toklas väljer kokbokesgenren är kongenialt. I sin relation med Stein var Toklas den som bar epitetet "wife", och följdriktigt den som ansvarade för en frus plikter. Toklas är till exempel den som innan Stein kommer hem tvingas avliva, plocka och rensa det beklagansvärda halvdussin duvor de fått i gåva, eftersom Stein "ikke likte å se at det ble arbeidet". Man kan ibland förundras över den självklarhet med vilken Toklas osentimentalt konstaterar det skeva i deras förhållande, men Stein/Toklas är för den skull inte ett homosexuellt par som på ett självreducerande sätt reproducerar och förlänger traditionella könsmönster. Tvärtom strör Toklas skarpsinniga genusiakttagelser omkring sig. Som hur det i så många avseenden så traditionella Frankrike på gastronomins område förmodligen är mer jämlikt än det i övrigt så moderna Amerika. I Frankrike är män ofta och gärna delaktiga i hemmets matlagning – en otänkbar arbetsdelning i det moderna amerikanska hemmet – medan Toklas blir tillrättavisad då hon i Texas tänder en cigarett – en opassande last för en anständig kvinna.
Det råder emellertid föga tvivel om att "herr" Stein och "fru" Toklas var ett par som delvis stod utanför den gängse ordningen – oavsett deras klassmässiga status. En märkvärdig lunch på ett lantgods i Camargue erbjuder ett fascinerande exempel. Medan männens jakt- och fiskelag är ute och införskaffar råvaror till huvudrätterna är kvinnorna i sällskapet sysselsatta med att duka och ställa fram medhavda läckerheter:
Kvinnene dekket bordet og pakket ut sine medbrakte retter, kjøtt og kyllingpateer som måtte varmes opp, aspik og smør og egg, glass, sølvtøy og linduker. Gertrude Stein og jeg ble plutselig dratt med ut for å se to flamingoer drikke, og noen små hvite okser som nedstammet fra ville. En varm, høyrøstet velkomst møtte mennene da de kom tilbake, bagene ble tømt, og fugl og fisk valgt til matlagningen.
Gertrude och Alice bryter här mot ordningen på flera sätt. De anländer som ett par med egenhändigt framförd bil. De förefaller inte som de andra kvinnorna ha med sig något till knytkalaset. De hör inte uppenbart inte till männens grupp, men inte heller helt till kvinnornas, för medan kvinnorna fixar inför middagen och männen ägnar sig åt jakt och fiske hänvisas Gertrude och Alice till en plats någonstans mellan det kvinnliga hushållet och de manliga jaktmarkerna: utanför huset beskådar de istället naturen. En domesticerad natur förvisso ("okser"), men inte desto mindre en natur de inte praktiskt hanterar eller ingriper i (vilket jägaren och fiskaren gör). De är givet denna ordning inte män, men inte heller helt kvinnor. Och även om Toklas här talar om "oss kvinner", det vill säga dem som får hjälpa förvaltaren att plocka och rensa fångsten, verkar hon själv inte göra något handtag – att Gertrude inte gjorde det torde stå utom allt tvivel.
*
Detta är blott en minimal anekdot bland legio andra, men den ger åtminstone en antydan om att Alice B. Toklas kokebok inte bara är en diger receptsamling. Det långa kapitlet om hur paret medelst T-Ford, via kulinariska nedslag, fraktar sjukvårdsmateriell till militärsjukhus under första världskriget är ett mästerligt krigsreportage på samma sätt som skildringen av USA-resan är ett skarpsinnigt porträtt av högmodernitetens Amerika. Inte desto mindre är detta en kokbok – den bör lika lite reduceras till en anekdot- som till en receptsamling. Man kan irriteras över hur intresset för Gertrude Stein ofta stannar vid det biografiskt anekdotiska istället för att man går hennes radikala skrivpraktik till mötes. På samma sätt är det rimligt att ta Toklas kokbok på allvar. Det behöver i praktiken inte innebära att den måste användas på det sätt som vi normalt förutsätter att kokböcker används på, men däremot att den ska användas. Poängen är att Alice B. Toklas kokebok i den bemärkelsen inte skiljer sig från något annat slags litteratur – och framför allt inte från den som bär Gertrude Steins namn. Litteratur är något som har och får liv genom att den brukas, och genom att skriva en kokbok kunde Toklas förvissa sig om att så blev fallet. Receptet till Brion Gysins "Haschisch fudge" (som hvem som helst kan slenge sammen på en uværsdag) återfinns på sidan 269.
|
|
|
Alice B. Toklas
Alice B. Toklas kokebok
304 sider, Grapefrukt forlag.
|
|
|
|
|