Húrins barn J.R.R. Tolkien
Nils Olsson
|
|
SAGAEN OM RINGEN
|
|
|
I ett inlägg i den litteraturdebatt som ägt rum på svenska kultursidor och bloggar kring månadsskiftet maj-juni gör sig Daniel Sjölin lustig över den svenska statsministern Fredrik Reinfeldts litterära preferenser. Sjölin konstaterar med oro att statsministerns favoritlitteratur är en barnbok, en barnbok som han parentetiskt identifierar som Sagan om ringen. Det är lätt att haja till, och ett fåtal syrliga kommentarer i bloggosfären bekräftar att Sjölin uppenbarligen lyckats kränka några av dem som både håller Tolkien nära sitt hjärta och läser debattinlägg i DN.
Men varför reagerar man på Sjölins diskvalificeraing av statsministerns läsvanor? Är det för att Sjölin begår det oförlåtliga brottet att kalla Tolkiens trilogi en barnbok (en smula ironiskt när det kommer någon som gett litteraturens infantilisering ett nytt ansikte i svensk etermedia)? Eller är det för att han vill underkänna regeringens kulturpolitik genom att framhålla att statsministern håller Sagan om ringen högst av alla litterära verk? Är det för att Sjölin verkar implicera att barnböcker generellt sett skulle vara sämre eller mer suspekta än de böcker som inte kan hänföras till kategorin. Frågorna är många, och kanske beror det på att vad som i förstone kan framstå som ett uttryck för Sjölins ignorans och enögda litteratursyn faktiskt är ett påstående som komplicerar saker och ting en smula.
För det är väl ändå så att när tolkiennördar upprörs över att Sagan om ringen påstås vara en barnbok, så ger de i sin tur uttryck för uppfattningen att barnböcker på något sätt skulle vara underlägsna andra böcker. En uppfattning som knappast har något stöd i verkligheten. Och vad för sorts litteratur är Sagan om ringen egentligen? Är inte en majoritet av Tolkiens förstagångsläsare barn? Jag har ingen statisitik i ryggen, men kan man inte tänka sig de flesta tolkienläsare över trettio redan stiftat bekantskap med Midgård långt tidigare – att det är litteratur man återvänder till? Och hur många vuxna läser inte A.A. Milne, Lewis Carroll, Tove Jansson eller Maria Gripe för sitt eget höga nöjes skull, utan att deras litterära smak underkänns, och utan att dessa författarskap ifrågasätts? (I den mån vuxna läser Astrid Lindgren annat än för sina barn är det dock endast ett tecken på förfall.)
Jag ser inga skäl att försvara den svenska regeringens kulturpolitik, och heller inga skäl att diskreditera Sjölin (vars egen litterära praktik är allt annat än infantil) förutom på en punkt: Om "barnbok" är en genre är det omöjligt att säga något om Reinfeldts förmodade intellektuella enfald utifrån antagandet att Sagan om ringen hör till den genren. Barnböcker är helt enkelt inte sämre, dummare eller av mindre samhällelig relevans än andra böcker. Det är möjligt (om än inte rimligt) att påstå: "Det faktum att Fredrik Reinfeldt läser Tolkien är ett tecken på hans enfald." Men det är orimligt att påstå: "Det faktum att Reinfeldt läser barnböcker är ett tecken på hans enfald."
Vilket för oss tillbaka till vad det egentligen borde handla om? Vad för slags litteratur är Sagan om ringen? Det är mindre korkat att kalla den för barnbok än att uppröras av att någon kallar den det – så mycket står klart. Men det tyder i sin tur bara på att vad man kallar böcker egentligen är ointressant (såvida man inte gör en poäng av det, vilket Sjölin omedvetet lyckats göra). När jag själv för första gången trädde in i Midgård var jag tio – det är tjugfem år sedan – och sedan dess har jag med ganska stora men regelbundna mellanrum återvänt till Tolkiens författarskap. Jag hör till dem som under den första perioden av intensiv tolkienläsning läste allt jag kom över – inte bara trilogin och The Hobbit, utan även supplementen och utgåvorna med ofullbordat material. Och det just dit, till de mytisk-teologiska berättelserna om Midgårds ursprung och den första åldern som jag regelbundet kommit att återvända.
Och nu, i och med utgivningen av Hurins barn (eller Narn i chîn Húrin på sindarinska), vill man ge oss ytterligare ett skäl att återvända dit. Christopher Tolkien har från ett flertal ofullständiga manuskript redigerat fram en enhetlig version av sin fars berättelse om Túrin, Húrins son, och dennes roll i alvernas och människornas kamp mot Morgoth under den första åldern. Där Silmarillion samlar berrättelser om världens barn- och ungdom med krönikeartat breda penseldrag, och där ringtrilogin tecknar ett avgörande skeende under den tredje åldern i kalejdoskopisk detalj, lägger sig Húrins barn i denna nya version någonstans mitt emellan. Berättelsens fokus är en enskild gestalt, men skildringen är i övrigt tänligen ekonomiskt grovhuggen. Det innebär inte att karaktärerna saknar komplexitet: gestalterna definieras av sina handlingar, och även om handlingarna i sig själva är enkla skapar kombinationen av dem komplexa öden och situationer. I Húrins barn korsas Kung Oidipus med Kalevala och Romeo och Julia. Det går med andra ord riktigt åt helvete i denna berättelse, fjärran från förnumstiga och piprökande hobbitars kulinariska bekymmer.
Hjälten Turin Turambars livsöde är fullständigt impregnerat av episk osis: han fördrivs av misstag från sin fosterfars kungarike; han tar av misstag livet av sin bästa polare; han gifter sig av misstag (!) med sin syrra; syrran tar av misstag livet av sig … Misstagen är många, men i slutändan lyckas Túrin ändå med att ge den extremt otrevliga draken Glaurung på pälsen (på fjällen?) och med att på ett framgångsrikt sätt kasta sig på sitt svärd när han inser att hans maka/syster dränkt sig. Det är tunga grejer, sällan särskilt underhållande, oftast oerhört övertygande. Men Tolkien läses med fördel som en bokstavlig författare och med nackdel som en allegoriker. Det går med fördel att diskutera filosofiska och teologiska aspekter av vissa delar av författarskapet, men det skulle knappast finnas något skäl att öppna en tolkienbok om det inte vore dess eskapistiska kraft. Den redundans och mättnad som präglar hans värld är oöverträffad, det är bokstavligen möjligt att förlora sig i den. Bara den patologiskt inbitne tolkienentusiasten riskerar att likt Truman Burbank krocka med horisonten – ser man bara till att läsa tillräckligt mycket bevaras illussionen långt efter det att man börjat känna sig som hobbyexpert på Midgårds historia och mytologi.
Men låt mig sätta parentes kring vad som faktiskt utspelar sig i berättelsen om Húrins barn och istället ge efter inför den skepsis som infinner sig vid tillkännagivandet av ett nytt verk av Tolkien. Gubben har varit död i trettiofyra år och en försvarlig del av hans ofullbordade manuskript har kommit ut sedan mitten av 1970-talet. Så vad är det som nu ges ut? Och varför nu? Den sista frågan hänger förstås intimt samman med Jackson-Walsh-Boyens och New Line Cinemas gigantiska framgång med filmatiseringen av trilogin. Det har sålts 200 miljoner tolkienböcker världen över och en fjärdedel av dem efter filmtrilogin. Att Sverige för första gången fått en värdig översättning av trilogin är förstås en direkt följd av detta (Åke Ohlmarks översättning var för övrigt alltid dålig). Och det vore naivt att tro att utgivningen av Húrins barn inte ingår i ett försök att hålla tolkienintresset vid liv tills den presumtiva filmatiseringen av The Hobbit realiseras, tills en ny superutgåva av filmtrilogin släpps eller helt enkelt så länge som det finns en marknad som hungrar efter mer Tolkien. Men som sagt, Christopher Tolkien har redigerat och utgivit faderns ofullbordade manuskript i trettio år, vilket är långt innan New Line Cinema gav Peter Jackson grönt ljus.
Men frågan, "Varför nu?", hänger också samman med vad det faktiskt är som nu med pompa och ståt saluförs som en ny bok av Tolkien. Det är säkert inte Christopher Tolkiens fel att förlag och handel vill casha in på en bok som presenteras som ett tidigare outgivet verk, men faktum är att Húrins barn till största delen redan utgivits. Det ofullbordade manuskriptet till "Narn i Chín Húrin" ingår i den digra samlingsvolymen Unfinished Tales från 1980. I denna utgåvas noter och kommentardel blir man upplyst om olika och ibland motstridiga versioner av berättelsen och man kan själv jämföra utvalda delar från olika manuskript. Men nu har Christopher Tolkien, istället för att presentera texten som en (pseudo)textkritisk utgåva, sammanställt, jämkat mellan olika versioner och på ett så sömlöst sätt som möjligt redigerat fram en enhetlig version utan kommentarer eller noter och som kan läsas som ett sjävständigt verk av dem som inte är särskilt roade av filologi. Diverse encyklopediska och lingvistiska appendix, som en ny karta och ett namn- och platsregister, finner dock sin plats i varje värdig tolkienutgåva och är här som alltid till ganska stor hjälp bland myllret av namn på platser och gestalter.
Som bokhändelse är Húrins barn en sensation. Boken utkom samtidigt på en mängd olika språk (däribland norska), är illustrerad av Alan Lee (bland de främsta tolkienillustratörerna och oscarbelönad för sitt designarbete med filmtrilogin) och har på Internet marknadsförts med en trailer. Det sägs att den på några månader sålts i ett sjusiffrigt antal exemplar och det förhandlas om filmrättigheterna. Att det är en berättelse som förtjänar att läsas av andra än tolkiennördar är uppenbarligen inte det enda incitamentet till att rekonstruera Húrins barn. Men oavsett att det faktiskt är en magnifik bok är det förstås falsk marknadsföring att tala om "The first complete book by J.R.R. Tolkien in three decades", eller att proklamera: "Et hovedverk er endelig fullført". Delvis för att det är en sanning med modifikation att kalla den ett nytt verk, och delvis för att det är ett verk vars form Christopher Tolkien är slutgiltigt ansvarig för.
Förlaget talade tidigt om en "rekonstruktion" av Tolkiens berättelse. Nu talar man istället i mer uppriktiga termer om "konstruktion". Men frågan om legitimiteten hos den nu publicerade versionen av Húrins barn är egentligen mindre intressant än frågan om varför man över huvud taget redigerar manuskripten. Faktum är att de många ofullbordade berättelserna och deras olika versioner hänger intimt samman Tolkiens sätt att göra sin värld så hissnande storslagen, oöverblickbar och autentisk. De olika myterna och berättelserna ingår i Tolkiens värld lika mycket som de handlar om den, vilket understryks av de fall då berättelserna också omgärdas av en manuskriptfiktion. För vem är det som talar och berättar i Tolkiens värld? Det är oftast någon som också hör denna värld till, vare sig det är Gandalf eller Aragorn som upplyser hobbitar om Midgårds historia, Bilbo eller Frodo som nedtecknar sina äventyr, eller en namn- och ansiktslös krönikör.
Det sägs att Narn î Chín Húrin författades av den Dor-lómiske skalden Dírhavel – samtida med Túrins brorsbarnbarn Eärendil – vars ursprungliga version av kvädet legat till grund för efterföljande omtolkningar och historieskrivningar. På tryckortssidan till Húrins barn, anno 2007, uppges dock Christopher Tolkien inneha copyright och Dírhavels namn står inte längre att finna i något appendix.
|
|
|
J.R.R. Tolkien
Húrins barn
Red. Christopher Tolkien, illustrerad av Alan Lee, översatt till norska av Nils Ivar Agøy
296 sidor, Tiden Norsk Forlag.
|
|
|
|
|